Tanke-tisdag

Tänkte fortsätta där jag slutade sist. Förvirrande alltså. Jag vet inte. Och egentligen vill jag inte veta heller. Men min hjärna säger annat. Det här året har varit på ett visst sätt. Och jag vet inte riktigt hur det gick till allting. Men det bara är så. Jag hängde inte med där och då. Sen blev det en stor omställning. Och helt redo hann jag aldrig bli. Därefter hände saker igen. Och sen valde jag att inte göra ett skvatt. Och det gick väl bra. Men sen stod man där ändå. Och jag undrar hur det gick till?

Fast egentligen vet jag. Det var någon som gjorde ett val. Och då blev valet helt plötsligt lätt. Även om det kanske inte var det mest ultimata valet. Men jag trivdes. Eller trivs kanske. Men sen gick det ju ett tag och allt var väl frid och fröjd. Jag tänkte inte mer på det. Jag fattade väl egentligen. Men ändå spökar tankarna. Sen blev det kaos i huvudet. Och jag mådde riktigt dåligt. Men tänkte att det skulle bli bättre av att komma härifrån. Men när det väl var dags ville jag inte. Jag ville inte hem. Ville bara vara här. Jag orkade inte. Men jag åkte hem.

Tankarna fanns där i bakhuvudet. Och jag kände att det ändå var bra att jag bestämde mig för att stanna hemma i över en vecka. (Det beslutet ångrar jag inte). Veckan gick bra. Jag tror jag syntes. Denna gång kan man inte ha missat det. Men jag vet inte. Ingen reaktion. Jag försökte. Men det fanns aldrig tid. Och fanns det tid orkade man inte. Sen hörde man ingenting. Och då kände jag nej. Jag backar. Och det gjorde jag. Då helt plötsligt fanns det där framför mig. Tja!

Och sen försvann tiden igen. Det gick så fort. Och innan jag ens hann reagera åkte jag hem. Men med andra tankar och funderingar. Det var inte som sist utan som gången innan. Förstår inte. Och sen börjar jag analysera. Vilket inte är alltför bra. Men för att kunna förstå något behöver jag gå igenom allt. Och då blir det såhär. Jag bryr mig inte egentligen. Jag är nöjd som det är. För mig räcker det såhär.

Men andra analyserar också. Och jag vet ärligt talat inte om de har någon poäng? Hur ska jag kunna veta det? Rent logiskt skulle det delvis kunna vara så. Men inte allt. Inte en chans att det var en orsak till mitt mående. Kanske något (det trodde jag själv ett tag) men inte allt. Det vore omöjligt.

image

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.