men blä

Ja vad ska man säga? Jag har inte mycket att säga alls faktiskt. Folk tjatar, tjatar och tjatar. Varför? Kan ni inte bara låta oss sköta det själva? På det rätta sättet så som det är. Jag blir bara så trött. Jag visste precis allting. Jag vet ju mer än vad ni tror. Varför tror ni man hållit sig undan? Jo för att folk tjatar. Om både det ena och det andra. LÅT MIG BARA VA FÖR FAN!

Hur kunde det bli så galet? Varför dök det upp såna här roliga tankar och ord. Ni borde göra det och det. Nej bara NEJ. Vi borde inte göra något. Vi ska inte göra något alls. Det som hände igår offentligt var det sista. Jag trodde aldrig att det skulle ske helt öppet. Det har ju varit en del av hela grejen, hemligt liksom. Och då började min hjärna spöka. Why? Jag bryr mig ju inte ett dugg. Jag har ju ”min”. Världens finaste människa. Sen att allting annat runt omkring är förstört kan jag inte göra något åt. Jag får bara försöka finnas där. Och även om jag inte vinner så har jag i alla fall gjort ett tappert försök. Även fast jag inte vågar.

Jag blir bara så besviken på mig själv. Jag har aldrig varit så osams med mig själv som jag var igår. Helt kluven och förstörd. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara mig. Att jag inte skulle kunna hålla mig borta. Folk tjatade. Jag sa från början att jag inte skulle vara kvar. Och det var jag inte. Jag blev räddad och jag var helt ärligt en hemsk människa då. Nä usch och fy alltså. Jag behöver hålla mig borta lite från allt och alla. Bearbeta saker hos mig själv. Jag har väl inte insett att jag egentligen inte mår så bra. Jag skjuter bort alla mina känslor. Det är helt värdelöst. Hur kan det gå så illa? Hur kunde jag glömma bort mig själv? Tappa bort mig totalt. Jag famlar i ett mörker. Och jag hatar det! Verkligen hatar. Jag vill hitta ut. Och må bra igen. Vad det nu än är som gör att jag mår såhär. Jag har ingen aning. Jag vet bara att det är mörkt. Dystert. Det pendlar upp och ner.

”Jag vill bara vara vänner. Du är min vän” Jo visst. det är jag säkert. Men ibland (oftast) känns det inte alls som så. För man brukar prata med sina vänner, om jag inte har missat något. Så jag vet inte. Jag har ingen aning. Och just nu har jag ingen lust att ta reda på något alls. Jag låter allting vara osagt pga att jag vet att jag garanterat kommer ångra mig.

DSC07348Jag sparkade undan dina fötter
Jag ryckte upp dig med din rot
Jag tvingar mig att se på
Så vi faller båda två
Jag försöker att förklara
Kanske mest för mig själv
Hur kan det vara jag,
Som plågar dig så?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.