Torsdag .

Jag vet inte vem jag lurar mest. Er eller mig själv. Jag fattar inte. Ibland är jag så superglad och nästan lättad att de blev som de blev. Och ibland känns de som om jag är helt krossad och inte vill gå vidare. Och just så känns det idag. Tillsammans med dig kunde jag göra och så som jag ville. Jag kände mig verkligen trygg i din närvaro. Det var så underbart. Men jag vet inte om jag kommer känna samma trygghet med någon annan. Det är det som oroar mig mest av allt. Jag är så orolig att när jag hittar en annan, (Om jag nu gör de…) att jag inte kommer känna mig trygg med mig själv, inte känna mig trygg i dens närvaro. Det känns som om jag inte kommer att kunna öppna mig så som jag gjorde mot dig. Jag kände att när jag pratade med dig första gången så visste jag att du skulle bli som en bästa vän.
Och det blev de, sen dess har jag kunnat berätta allt för dig. Det förtroendet tycker jag är svårt att bygga upp, det är inte med alla man kan öppna sig för och berätta allt. Det tar tid det här med förtroende. Oftast iaf. Men du, du var så jävla speciell. och är fortfarande det. Jag vet inte,, varför det är så här. och hur det kommer att bli. Kommer vi att få upp kontakten igen? Eller kommer det alltid att vara såhär? Det känns som ett slag i magen, att förlora en bästa vän. Jag vill inte förlora en bästa vän. Jag vill kunna prata med dig om allt. Jag har så mycket att berätta. Men du finns inte där och vill inte lyssna. Jag vill bara sitta brevid dig och bara berätta allt som har hänt den senaste tiden. Och hur jag verkligen känner.

Nu känns det som om ingen lyssnar. Jag har ingen att prata med. Det känns så wierd. Jag vet inte hur jag ska göra, för det känns inte som om jag kan gå och bära på det här. Men jag känner att ingen förstår, ingen kan lixom förstå hur det här känns. med allt som har hänt. Alla anledningar och så. Alla tror på sin egen grej. och det spelar ingen roll hur många gånger man än förklarar. Det kopplar iaf inte. Då känner jag att det lika gärna kan va, om alla bara låtsas förstå. Jag vet bara en som kan förstå hur det här känns.. Jag vet bara en.. Han hade det likadant. Jag ville visa att jag va starkare än honom, men det gick inte. Hur mycket jag än kämpade så gick det inte att få det att hålla. Det är väl meningen så. Fast jag vet inte. Jag vill inte.

Undra ens om någon orkar läsa detta. Jag skulle kunna skriva i flera timmar till. Nu bara rinner allt ut , det känns bättre, men det gör fortfarande lika ont. nu ska jag inte skriva mer. jag blir bara så deppad och det gör så förbannat ont. Jag vill inte. Jag orkar fan i mig inte mer. vafan ska jag göra? när allt går emot en som en storm. Går i motvind. helvete! Jag pallar inte……

Pusshej <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.