Jag snubblade över något minne på fb idag. Så jag var tvungen att gå in och kolla vad det refererade till, vilket i sin tur väckte andra tankar i mitt huvud. Jättekonstigt hur man bara kastas tillbaka hundra år. Eller, kanske inte hundra för så gammal är jag ju inte. Även om det kanske känns så ibland med alla krämpor som tydligen kommer med åldern. Skämt åsido. Det var inte alls det jag tänkte på.
Inlägget jag refererat till läste jag. Och kastades tillbaka till den tidpunkt i mitt liv, mindes precis vad som försiggick i min hjärna. Himla konstigt hur hjärnan faktiskt fungerar. Ett sådant minne som tydligen etsat sig fast. Men som man glömmer bort i perioder. Vilket kanske är tur, för tänk om man skulle komma ihåg varenda liten detalj om allting i livet hela tiden. Det om något skulle vara jobbigt.
Kastades som sagt tillbaka några år i tiden. Ibland känns det som om det är ett under att man går framåt och inte alltid fastnar i dået. Även om man gått framåt så är det som om inget hänt när man får flashbacks. Ibland är det trevligt med flashbacks och ibland inte. Men det är bra för att veta hur långt man kommit. Det känns ju som om man ibland står och stampar. Det gör man ju uppenbarligen inte. Faktiskt nästan helt tvärtom, man stövlar fram utan att ens reflektera över nuet. Det är inte förrän i framtiden man stannar upp och tänker ”jaha. Det var så det gick till” eller ”oj den fasen trodde jag inte att jag skulle överleva”. Sen står man där kanske 10 år senare och förstår inte alls var tiden tagit vägen.
I en annan del av det jag kastades tillbaka till nämnde jag (dock inte öppet) om olika andra relationer (på vänskaplig basis – viktigt att tillägga!) som tydligen fanns. Nu vet jag inte. Det jag nämnde då är allting borta. Vissa saker sörjer jag och andra delar firar jag. Man växer upp och man växer ifrån. En naturlig del i livet. Ibland korsas ens vägar och i vissa fall är det omöjligt att ens kunna säga hej. Även om man högst av allt skulle vilja.
Nu kommer detta att försvinna in i tomma intet ett par år igen. Kanske blir jag påmind om ett år igen, kanske reflekterar jag inte alls då. Oftast beror det lite på vad som försiggår förövrigt i livet, eller det där låter ju konstigt. Det jag menar är lite vad man står på för grund. Det har ju varit en lite jobbig vecka nu eller snarare jobbiga veckor med sjukdomar och isolering och allt vad det nu innebär. Man blir kanske mer skör. Vad vet jag. Egentligen ingenting. Känns som om jag mest svamlar. Men det var rätt skönt. Borde kanske skriva lite mer såhär än bara en uppdatering om livet. Eller varför inte båda? Det ena behöver ju inte utesluta det andra tänker jag. Vi får se vad som händer. Kanske söker jag inspiration från tidigare inlägg (som idag). Undra om ni fortfarande är här ibland. Det tror jag dock inte. Jag önskar att ni inte var det. Känns som ett helt annat liv även om jag ser det oftare nu än då. Konstigt nog.

Det finns en plats, jag vet att ingen
Bryr sig om den, den är bara min
Bakom ögonlocken, skulle tatt dig dit
Om vägen var rak, men vägen
Är skruvad som en psykopat, min vän