jag vet inte hur länge jag orkar. vet inte hur länge man ska trampa på ett ställe utan att gå vidare. Hur länge orkar man kämpa utan resultat? Tar mig framåt, men det är hela tiden någon som drar mig tillbaka, ännu längre bak än vad jag var tidigare. Vilket gör det hela så himla mycket jobbigare. Hur länge ska man behöva kämpa, varför ska man alltid falla ner igen? Alltid äre något. Jag vet inte. Jag är så jävla förvirrad, va äre som händer? ;/ Jag vet inte hur länge det här ska pågå. dock tycker jag att det hat hållit på tok för länge.
Hur gör man för att bli av med ångesten? Vad ska jag göra för att slippa all den här skiten. Hur länge ska man gråta på grund av tankar, minnen och ord. Det är inte så det ska va. Man ska va glad, varför är jag då ledsen hela tiden? Så fort man sitter hemma, natte tid? Jämt äre så. Även om man inte är hemma så kommer alla tankar på natten. Varför?

Jag skulle vilja förklara vad jag känner, men jag vet inte. Det är,, obeskrivligt. Det är en sjuk känsla, av att inte finnas till. Det är en sån här natt man inte vill komma ihåg.. typ, man vill bara lägga sig ner och bara sova. och aldrig mer vakna. Det är såna här dagar man bara vill försvinna, och inte bli ihågkommen. Varför kan inte såna drömmar bli verklighet? När man ändå inte kommer någonvart, så känns de som om de kvittar. När man känner sig så obetydelsefull. Varför då finnas till? Det känns så onödigt… åh, varför finns denna grymma värld? varför lever jag i den grymma världen? Jag vill leva i en värld utan den här jävla känslan. Känslan av oexistens.

varför känns allt så jävla fuckat? Äre så här det ska va? gång på gång. hur länge pågår det? föralltid? Kanske dags att gå hos en kurator igen.. känns som om det skulle behövas, fast det är så jävla svårt. Sitta framför en kärring som ställer dumma frågor ”jaha, hur kändes de då?” och sen bara glor på en hela tiden. Jag hatar att berätta för folk hur jag känner. Ingen vet nånting om mig hur jag känner mig inombords. En del vet små saker, en del vet mer än andra. Det bara är så. En del vet saker som jag inte berättat för en annan. Så man kan säkert pussla ihop allt så blire ett helt pussel. Fast vissa bitar saknas, och det är dom sakerna jag aldrig kommer att berätta (så som läget är nu iaf). Jag vet inte varför, men det är såna saker som gör så ont att säga, för att jag är så rädd att det ska komma tårar. Jag hatar att gråta inför andra. Jag skäms sådant då. Och då skiter jag i att säga nåt. Det blir så mycket enklare. Hur det kan bli enklare vet jag inte, eftersom det ändå är lika jobbigt inuti, fast då slipper jag höra massa ”åh det är synd om dig, jag förstår dig..” Bullshit. Ingen kan förstå. Allt är som blandat i en mixer, så himla komplicerat att förklara. Så om ni nångång pratar om julen. Fråga mig INTE ifall jag gillar julen eller nåt, för jag kommer säga att jag hatar julen och en del kan ta illa upp då =/ Men det är som det är, jag har mina anledningar. Och då blire lätt så. Jag har mina anledningar att säga varför jag hatar högtider. De betyder inte ett smack för mig längre. Bara en massa jävla bråk , tjaffs och annat skit. utskällningar hit och dit, vara överallt samtidigt. Hade jag fått välja själv hade jag suttit o kollat på tv eller sovit hela dagen,. Men nu äre inte så.

Oj vad jag skriver, det får räcka, det är en hel del. hm, ante ska köpa födelsedags present till mig 🙂 Sötis då 🙂 ^^ haha, jamen nu får de räcka. jag orkar inte sitta o gråta mer ändå. tack för att du lyssna. det betyder iaf något,,

Puss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.